Svandramatik!
Det blev varken Kullen eller Hittarps rev imorse utan en mindre sovmorgon fick ersätta. Nåväl, jag och hustrun kom iväg vid 10-tiden och det blev promenad från hemmet där målet var Annelunds våtmark. Det var ett tag sedan jag var här och kollade. En våtmark som i början såg mycket lovande ut men som efterhand tyvärr har växt igen. Men det blev i alla fall krickor, gråhakedopping och flera sothöns.
På väg från våtmarken fick vi syn på en knölsvan som satt halvvägs igenom fårstängslet. Förmodligen hade den suttit här ett antal timmar då den var rätt medtagen och inte speciellt stridslysten. Vi höll på knappt 5 minuter med att försöka trä den igenom maskorna men det var helt omöjligt att få den fri utan att tilltyga den ännu mer. Hustrun gav sig iväg och kom tillbaks med en lånad avbitare. Några minuter senare var svanen fri och vi bar ner honom (tror det var en yngre hanne) till våtmarken. Ytterligare några minuter senare hade svanen repat sig duktigt och nu till och med fräste den åt oss. Vi stod kvar en stund och tittade hur det såg ut och förmodligen får det ett gott slut. I alla fall såg han hyfsat pigg ut där den stod i gräset.
På eftermiddagen sågs 3 sträckande bivråkar rakt över hemmet. Här kan man snacka om sena sträckare fast likväl ganska typiskt för bivråkarna. Det är alltid några eftersläntrare som nu får en hektisk tid att hinna genomföra häckning och om 3 månader lämna landet igen.
Postat i Söndag |3 kommentarer to “Svandramatik!”
Lämna en kommentar
Tjena Thomas! Ville bara ge dig lite positiv feedback på din blogg. Alltid trevlig läsning! Vi ses förhoppningsvis snart i NV! Mvh Mattias
Tack Mattias! Feedback är alltid välkommet! Och, ja, släpa dig från LaX och SvaX till nordväst för en dag eller 2!
Aha.
Där har vi förklaringen till alla lösspringande får i området
Skönt att svanäventyret fick ett lyckligt slut. Du får se väsandet som ett stort tack för hjälpen.
Jag var med och plockade upp en kattuggleunge från en trattformad gödningsspridare i onsdags. Hade ramlat ner från en takbjälke inuti en lada och hamnat längst ner i tratten på spridaren. Rena turen att vi såg den. Med lite möda fick vi upp den på en bjälke, där ett syskon satt och intresserat följde räddningsaktionen. Inget väsande här, men ett intensivt och irriterat näbbklapprande. Söt som socker var det lilla livet och enligt laduägaren var ungen tillsammans med syskon kvar på takbjälkarna två dagar efter aktionen.
Slutet gott, allting gott.