14 februari -99
Hallands Väderö
Plötsligt lättar dimman och ur densamma rullar det ca: 30 personer starka sällskapet in på hamnparkeringen i ett mer lovande belyst Torekov. Förhoppningsfullt äntras Väderöbåten och blickarna riktas mot land därborta bland vänliga vågor. Hallands Väderö i vinterskrud. Så vackert - så annorlunda mot sommartid.
Vid Sandhamn möter välkomstkommittén med sälar, vilka på vanligt nyfikenhetsmanér låter huvudena ploppa upp ur vattnet för att genast åter lekfullt försvinna under vattenytan. Som guppande svarta bojar ligger de där som ett mindre pärlband. Inte bekymrar det
någon av dem att båten lägger till och att
människor tar den för vintern folktomma ön i besittning.
Rödvingetrast hälsar i skogsbrynet på väg mot Kapellhamn. Domherrehanens glödande bröst ger själslig värme åt gruppen som spanar runt över det karga snötäckta ölandskapet. Vandringen går genom fantasieggande ekskog, iakttagna av såväl gärdsmyg som rödhake. Korpars rop stelnar och dör ut bland spridda dimslöjor.
Vid första fikan till vilken Ulrik Alm guidat med professionell säkerhet sträcker några ringduvor utan att bry sig om påbyltade kaffedrickare, äggmackesmaskande vintermössor eller tubkikspanande termobyxor. Lä, utsikt och skön vila i ett stycke svensk "vildmark". "Havsörn", skallar ropen precis då gruppen gjort uppbrott igen och i havsbandet syns de stora fåglarna kämpa i vinden. De två örnarna försvinner alltför snabbt bakom ett stenparti men inte kan denna sorti dämpa förnöjsamheten hos dem som gjort dem sin korta bekantskap. En mäktig syn blandad av förundran och beundran.
Gruppen har delats upp och tar sig på olika vägar runt ön. Någon gång korsar fågelskådarna varandras vägar och utbyter rapporter. "Misstänkt alförrädare" avslöjas det lite halvstolt mitt i ett sådant möte. Viss oro över möjligheten till en tänkbar observation sprider sig, men dämpas strax då fyren möter upp med erbjudande om vila, lä och utsikt över storlom, knölsvan, storskarv och ett band av ejdrar som ligger och guppar vid ett skummande rev.
På sista etappen mot båt och väntande vidaretransport frågas det plötsligt:
- Örn? ej, en ormvråk, svarar Ulrik och tilläger med EU-normerad träffsäkerhet: Musevåge! å har våra danska vänner också fått förklaringen levererad på eget språk. Runt ön har gruppen vandrat i härligt avkopplande omgivningar av gammal ekskog, öppna snöklädda vidder, vindpinade isiga klippblock och smala steniga stigar med väderböjda enar. Vandringen har gått genom Ulagapskärret med krokiga alar och slutat i väntande sandstrand; väntande på sommaren som ger andra dimensioner och upplevelser åt ett besök på denna ö som vinterkylan till trots lär ha Sveriges högsta medeltemperatur. Detta enligt vår kunskapsspäckade guide - Ulrik Alm. Som om den skulle summera en härlig dag på Hallands Väderö svävar den smäckra tretåiga måsen lekfullt runt båten då den stävar mot Torekovs hamn. Runt, runt så fågelskådarhalsar vridas likt korkskruvar. Se, se, så vackert. Vad söt... På synnerligen lätta vingar strax över uppsträckta halsar och ansikten, vilka strålar av tacksamhet för en härlig uppvisning, vaggar måsen oberörd av vinden. Ingen kan riktigt på allvar bry sig om storskrake eller eventuella sillgrisslor, tillika på långt håll. På hemvägen är det den tretåiga som är stjärnan, hängande som en bit i ett segel strax intill masten och liksom vänligt leende: " Vi ses, tack för idag."
Skådarna griper efter anteckningsböcker och om måsen kunnat läsa så skulle han sett följande innan han drog vidare mot båtfritt vatten:
Följande arter såg vi bl a på vägen Sandhamn - Kapellhamn - Fyren - Sandhamn:
Storlom, ejder, knölsvan, sparvhök, ormvråk, havsörn, tobisgrissla, tretåig mås, ringduva, korp, rödvingetrast, björktrast, rödhake, gärdsmyg, grönfink, domherre, grönsiska och steglits.
Tack för trevligt sällskap!
Kenneth Inezson
17 januari -99
Söderåsen Åvarp
Vaknar upp på morgonen och tänkte det här blir en härlig fågelskådardag. Solen skiner äntligen. vi möter upp vid vattentornet i Bjuv med ca ett 20-tal andra entusiaster. Första anhalten blir Bjuvs reningsverk där vi fick vårt första lystmäte - den vackra krickan ihop med smådopping, rörhönor, gräsänder och sist med inte minst en forsärla i flygande fläng.
Färden gick vidare ut mot Vrams ängar.
Nu blev det fart på alla kikare. Titta! Där en kungsörn kom flygande över åkern. Vilken härlig syn. Och inte nog med det - två blå kärrhökar, en fjällvråk och en ryttlande tornfalk. Vilken dag! (Förutom Lasse som fick avbryta här på grund av en rejäl förkylning).
I karavan kör vi vidare mot Åvarp. Två ormvråkar hälsar oss välkomna. Vi vandrar över fäladen bort mot en glänta. Vi får syn på en flock grönsiskor, stjärtmesar och en kungsfågel. Nu ska det bli gott med fika i den sköna solen. Vi går bort mot stenbrottet i spänd förväntan att få se en örn. Och där kom den i en snabb flykt, kungsörnen med en jagande kråka efter sig. Strömstaren lyste med sin frånvaro. Denna underbara dag börjar gå mot sitt slut, men kattugglan måste vi se om den är hemma (i sin skorsten), men tyvärr. En annan gång kanske. Men en nötskrika är inte fy skam.
Ett stort tack till Ulrik och Lasse för ert stora kunnande och berättarglädje.
Aina Persson
Vi satsade i år också lite extra på bostadsbyggande och hade tagit fram 7-8 olika modeller på holkar som vi kunde visa upp för intresserade. Holkar tycks vara något som engagerar de flesta människor stora som små, unga som gamla. Man behöver absolut inte ha något brinnande intresse för fåglar för att ändå tilltalas av byggandet och att sedan sätta upp holkarna.
Som vanligt förde vi också "vår" artlista på vad som sågs från vår plats på Sofiero. Drygt 30-talet arter kom vi upp i, vilket var ganska normalt. Bl.a. kom en rejäl skruv med ca 60-talet bivråk. Vår kommunfågel, stenknäcken, visade sig påpassligt. Andra arter var gröngöling och turkduva. Det var många som höjde på ögonbrynet då man såg att vi noterat storskarv. Den skall ju inte finnas där! Den skall vara ute vid havet!
